Jag

undrar varför man inte kan vara sig själv i alla lägen. Kanske inte i a l l a lägen men i de flesta. Hur många är det egentligen som förställer sig och gör sig till beroende på vilket sällskap man befinner sig i? Jag gör det ofta och det känns inte alls bra. Inuti. Människor är ytliga och därför känner jag ett behov av att inte vara mig själv. Är jag oxå ytlig då.
Och när jag är mig själv blir det lite jobbigt och varmt och känsligt och fanvetvad för folk dömer så snabbt. Är du blond, är du blåst, är du modeintresserad, är du ytlig, bjuder du på dig själv, är du lite galen, är du sig själv, lever du på eggen, på egen risk. Så känns det. Vem ska man tro på sjöng Tomas di Leva. Jag kan ju för fan inte vara någon annan än mig själv. Men varför måste man då försvara det? Kan man bara inte gilla läget? Fatta att alla inte är stöpta i samma form? Jag dömer ingen. Inte högt. Inte personligen. Inte så det sårar. Inte så det gör ont. Varför i helvetesjävlar kan man inte bara vara snäll? Varför är det så svårt? Vad är det som tar emot?
Rå men hjärtlig är ett sjyst uttryck, men hur många kan hålla sig till det? Hjärtlig faller liksom gärna bort. I ett skratt som inte är äkta. Fast man vill att andra ska tro det.
Om jag upplevs som oäkta och falsk, hoppas jag innerligt att ngn slår till mig oanmält i bakhuvudet. Bara för att påpeka att det där är inte ok. Missunnsamhet är fan värre än avundsjuka, eller så är det samma crap.
Det är väl tusan så mkt mer värdefullt att glädjas med andra och vara snäll. Varför är det då enklare och mer nära till hands att vara dryg?
Skulle inte tro att det värdesätts av någon, inte ens dig själv.
Vem fan vill vara missunnsam och dryg?
Med noll pokerface.
Vad är poängen?
Undrar jag,