Hela

världen är full med snö.
Alldeles vitt utanför mitt fönster.
Så fint.
Så vackert.
Massa snö.
Gudrun fick snöflingor i sina morrhår.
Fnös och frustade gjorde hon.
Pluttigt.

Varför

kan man bara inte vara snäll?
Varför är det så svårt?
Snällsnällsnällsnällsnällsnäll.

Jag vill inte

ha några barn. Det är inte så JÄTTE-onormalt att inte vilja. Det är mkt mer onormalt att vilja slå sina eller andras barn, eller röva bort sina eller andras barn eller inte älska sitt eller sina barn. Om man nu har några.
Men om jag v ä l j e r att inte sätta barn till världen så är det min egen fria vilja. Det ska jag inte behöva förklara för varken dig eller någon annan. Men det är inte många som verkat fatta det. För alla VILL ju såklart ha barn. Det är så vårt feta ego blir tillfredsställt med små kopior av oss själva...
De som nu vill ha barn ifrågasätter inte jag. Det får stå för dem. Så enkelt eller hur. Hur kommer det sig då att andra ifrågasätter mig? Du förstår inte hur underbart det är förrän du har egna, balbalblablablalbalbla kräks. Nähä, då gör jag väl inte det, men döm mig fan inte för det. Jag dömer ju inte. Vad är det som är så svårt att förstå? Vi kan ju tillochmed förstå att 2 av samma kön vill leva tillsammans. Gifta sig. En del vill även ha ett kärleksbarn. Helt ok. Varför orka bry sig? Underförstått; jag är inte som alla andra. Dessutom är jag tjej. Då ÄR man lite udda om man väljer ett liv utan egna ungar. Face it. Live with it. Bajs säger jag.
Du får inte vänta för länge vettu....då kan det vara försent, det är aldrig kul för barnen om mamma o pappa är fossiler när de växer upp. S ä g e r v em ????
OM jag plötsligt en dag skulle få en obeskrivlig lust att "sätta barn till världen" så spelar ju åldern ingen roll. Hur många kärlekstörstande ungar finns det inte runtomivärlden som skriker efter kanske just mig? Om ungen kommit ur min mage eller ngn annans spelar ju ingen roll. Men det spelar roll för de flesta. DÅ KAN MAN INTE FÅ BARN. OSS ÄR DET SYND OM. DE VAR TVUNGNA ATT ADOPTERA. Förutom i Hollywood där de adopterar på löpande band för de inte vill förstöra sin redan sönderplastikopererade kropp...
Jag är så innerligt trött på att behöva försvara mina val. Kan man inte bara sköta sitt och skita i alla andra? Om nu syftet är att klanka ned villsäga. Eller för att de känner sig l i t e bättre efteråt när de går hem till sitt Svenssonliv.
VI HAR DET JU SÅ BRA.
För visst är det så?
Eller så har jag drömt alltihop.

Tänk om

jag skulle säga högt vad jag tänker till folk. Sånt man egentligen inte skulle säga om man enligt mig har vanligt sunt förnuft. Stavas det sundt? Nää.
Typ, vilken ful tröja, eller hur länge sen var det du var i en skoaffär??
Nä, för sånt säger man inte. Det behåller man försigsjälv.
Om jag däremot tycker ngn är fin eller har ngt snyggt på sig brukar jag alltid säga det. Förutsatt att jag känner personen förstås. Inte till ngn främmande på stan. Jo en gång gjorde jag det och fick en fågelholk till svar...
En dag hade jag på mig en fin blus (enl mig) och ett par jeans och höga stölvar till jobbet. Jag brukar ha kjol/kostym/klänning oftast men denna dag kände jag för jeans och blus. Det var februari men solen sken och jag hade ingen lust att trycka in mig i en tjock tröja eller stel kavaj.
Döm min förvåning när kommentaren landade i fikarummet:
-Jasså, du tror det är vår ute??
-Ehh?
-Fryyyyser du inte i den där lilla blusen? (tilläggas ska att den lilla blusen är rätt så fluffig med puffärmar till armvecket)
-Näänjajonäää, stammar jag fram.
-Har du ingen kofta med dig?
-Nää, men det är varmt i mitt rum för jag har ett varmluftselement under skrivbordet och jag är inte så jättefrusen av mig och idag sken solen och jag tänkte..........
-Lilla gumman, du kommer nog bli förkyld.
-Eh, jo kanske sa jag och gick.
Vad är det frågan om?
Vem ger människan rättigheten att döma och ifrågasätta så? Dessutom i grupp, i ett öppet forum?
Efter en stund kommer det in en jätterar tjej på mitt rum och ger mig en fleecejacka att lägga på mina axlar(!) (Hon var en av åhörarna i fikarummet under själva mobbingen.)
Vad svarar man på sånt?
Hur bemöter man sånt?
Imorgon funderar jag på att komma i shorts och linne. Eller kanske kjol och linne. K o r t kjol.
Min andra kollega tyckte jag skulle säga:
-Pingu vill ha tillbaka sin kofta....hahah. Det var roligt.
Eller är jag bara otacksam och dum?
Jag vill bara ha på mig vadjagvill och inte behöva stå till svars för det.
Är det för mycket begärt?

En ny värld

har precis öppnat sig framför mig.
En värld av ljuv musik, bäckar som porlar och fågelkvitter.
En värld utan migrän.
Jag vill ligga med hela världen när denna eufori infinner sig. Eller åtminstone ligga sked.
Min kropp bara måste väga mindre eftersom jag känner mig så liten och lätt, som en älva. Som flickan på Timotejschampot som sitter vid bäcken och speglar sig och sitt långa blonda hår. Så känner jag mig.
1½ dygns smärta har nu lösts upp i tomma intet.
Tack Gud.
Tack vemsomnutogmedsigsmärtanochförsvann.
Kom inte tillbaka.