Förundrad

Jag har alltid levt i tron att man inte ska tro man är bättre än någon annan. Inte hellre sämre än någon annan heller förstås. Fast det senare började jag rätt så nyligen med att intala mig.
Jag tycker inte man ska se ned på folk med syftet att framhäva sig själv, eller prata illa om människor för att skaffa sig pondus på något märkligt sätt. Denna tro vet jag det är många fler än jag som har, men jag förundras i mitt inre när jag möter folk som inte har det.
De pratar hej vilt om andras svagheter, men sina egna styrkor. Hör kanske vad du säger, men lyssnar inte.
Mest förundras jag över de som gör så med folk de inte känner, knappt träffat. Beklagar sig alltså. Eller berättar om sina personliga funderingar över livet. Frågar inget, bara vevar text. För en stackare som inte hunnit hänga av sig jackan ens...
Säger som Lisa Ekdahl; Vad svarar man på sånt, ska man skratta, ska man gråta??
Fast å andra sidan har du ju inte ens fått frågan, så håll mun och fortsätt förundras.

Meningen

Vill inte sitta här eller ligga här och ha ont i magen.
Inte när solen skiner utanför och fåglarna kvittrar och alla är ute och promenerar. Alla pensios iaf. Jag har blivit allt klenare på sista tiden. Kan inte springa, för då får jag stela leder och värk. Kan inte stressa, för då får jag ont i magen. Kan inte ta det lugnt, för då får jag ont i huvudet. Vad är det frågan om? Ska det vara så här?
Vyssen bara tittar på mig, gäspar, jamar och vill ha mat. Ligger framför brasan eller på matsalsbordet och fattar ingenting. Trög katt.
Det är jobbigt att ha ett finger som petar en i magen hela tiden. Det gör minst ont om jag ligger på alla 4, men vaffan då kan jag ju bara ligga på alla 4...
Ska ut och sätta mig i solen en liten stund. Fast det är kallt ute, tror mina penséer frös ihjäl i natt. Nu står de framför brasan i vardagsrummet för återupplivning. Hoppas de vaknar.