Varför

kan man inte vara snäll
omtänksam och ödmjuk
vilja varandra väl
när man gör fel och sårar
varför sitter förlåt så långt inne

Vad gör jag här i kalla Svedala?

När jag varit där...

Jag

undrar varför man inte kan vara sig själv i alla lägen. Kanske inte i a l l a lägen men i de flesta. Hur många är det egentligen som förställer sig och gör sig till beroende på vilket sällskap man befinner sig i? Jag gör det ofta och det känns inte alls bra. Inuti. Människor är ytliga och därför känner jag ett behov av att inte vara mig själv. Är jag oxå ytlig då.
Och när jag är mig själv blir det lite jobbigt och varmt och känsligt och fanvetvad för folk dömer så snabbt. Är du blond, är du blåst, är du modeintresserad, är du ytlig, bjuder du på dig själv, är du lite galen, är du sig själv, lever du på eggen, på egen risk. Så känns det. Vem ska man tro på sjöng Tomas di Leva. Jag kan ju för fan inte vara någon annan än mig själv. Men varför måste man då försvara det? Kan man bara inte gilla läget? Fatta att alla inte är stöpta i samma form? Jag dömer ingen. Inte högt. Inte personligen. Inte så det sårar. Inte så det gör ont. Varför i helvetesjävlar kan man inte bara vara snäll? Varför är det så svårt? Vad är det som tar emot?
Rå men hjärtlig är ett sjyst uttryck, men hur många kan hålla sig till det? Hjärtlig faller liksom gärna bort. I ett skratt som inte är äkta. Fast man vill att andra ska tro det.
Om jag upplevs som oäkta och falsk, hoppas jag innerligt att ngn slår till mig oanmält i bakhuvudet. Bara för att påpeka att det där är inte ok. Missunnsamhet är fan värre än avundsjuka, eller så är det samma crap.
Det är väl tusan så mkt mer värdefullt att glädjas med andra och vara snäll. Varför är det då enklare och mer nära till hands att vara dryg?
Skulle inte tro att det värdesätts av någon, inte ens dig själv.
Vem fan vill vara missunnsam och dryg?
Med noll pokerface.
Vad är poängen?
Undrar jag,

Lycka!

Snart... :D

Nu

är det inte många dagar kvar tills jag går ut genom portarna på Fort Knox.
Har inga som helst planer på att återvända. Någonsin. Ever. EVER.
Så känns det iaf. Regnet gör ju inte att man känner någon större lust att fisa i en påse heller.
Min gräsmatta lyser svårt grön genom fönstret. Det tycker jag mycket om.
Snart fyller jag 1 år mer. Det tycker jag inte om.
Men det ska bli roligt att träffa mina nära & kära & få en liten present kanske. Baka kaka ska jag göra.
Tittade på Leila bakar igår. Hela hon är som en bakelse. Jag kände mig som ett gammalt torrt bortglömt havreflarn när jag drunknade i hennes chokladbruna brunnar. Men jag kanske kan baka en kakjävel lika bra som hon.
Bakelse eller ej. bAsTa!
Pantade burkar idag för nästan 300 spänn. Min automat gick sönder för jag matade så svårt. Fick ringa personalen så de fick laga den. Sen gick den sönder igen. Då tog jag Timos automat, den höll. Lite pinsamt att panta så mkt. Men vaffan, pantalamera heter det ju.
Tittade nyss på en dryg jurist från 08 i Halv åtta hos mig. Jag skäms.

Så

här brun & glad blir man i solen & värmen. Tillochmed på dass.

Snart

bär det av till varmare breddgrader.
Snart får jag ligga i solen och göra ingenting.
Snart får jag vara ledig från jobb och stress.
Snart slipper jag frysa.
Snart...

Alltså

nu är jag sjuk igen. Snoret rinner och ögonen rinner och nyser gör jag så Gudrun blir rädd.
Detskavadåsjälvafanattjagintekanhållamigfrisknunärjagärmedidendärsatansstegtävlingen!
Det innebär ju att jag måste gå uttabarafan när jag väl blir frisk och det kan ju dröja. Fy vad det är synd om mig.
Läste om tillsatser i bl a färdigmat idag i tidningen. I en fryst portion från Findus eller Dafgårds var det 60 ingredienser. Hur fräscht känns det?
Det skrämmade är dock en kommentar från en tjej som tyckte:
"När jag köper en portion mat för ca 30-40 kr då vill jag ha så mkt som möjligt för pengarna. Hellre 60 ingredienser än 20."

Alltså vart fan är vi på väg?
Säg att det var ett skämt.
Snälla.

Atchhhoooo!

Gudrun

låg bredvid min huvudkudde när jag vaknade i morse. Mkt päls blev det i ansiktet. Men det gör ingenting, hon är så pluttig när hon ser att jag vaknat. Då piper hon lite och sträcker på sig. Det hon egentligen vill ha finns i mina öron. Hon är helt fullkomligt besatt av öronproppar. Pupillerna blir som äggulor när hon får syn på en. Jag gömmer mina i örngottet när jag vaknat, men ibland fattar hon det och borrar in i hela skallen i kudden för att kanske få tag på en. Hon är jävvligt snabb och far iväg över golvet med den i munnen. Vill att hon ska få leka med dem, men jag vågar inte ifall hon skulle råka svälja en. Så jag måste fara efter och ta tillbaka den fort som fn.
När Timo ska på muggen på natten hoppar hon direkt till hans säng och undersöker om han kanske tappat en i bingen. Det slår aldrig fel. Oftast sitter de kvar i örat men ibland har hon tur och smiter iväg med sin fångst. Katt o råtta får en ny innebörd nu.
Kanske man ska försöka tillverka en stor öronpropp som hon kan knaga på. Typ som en jättemachmellow. Haha.
hAhA som terre säger.
Saknar henne.
Det snöar i n t e där hon är.

Idag

gick jag till Bauhaus. Det var jävvligt långt, det kändes redan när jag kom fram och då hade jag lika långt hem. Nu har jag skitont i sidan av knät. Självklart skyller jag på dåliga skor. Jag är absolut inte otränad. Känner mig fräsch med studs i stegen...
Korsryggen säger oxå ajsomfan, men det gick nästan över i bastun.
Idag har jag traskat 25000 steg. Snart är jag i Lübeck.
Proffset är väl framme redan och börjar gå hemåt igen. Vi kanske möts på halva vägen...

Imorgon

är det 14 dgr sedan stegtävlingen började.
Jag har nu ca 12700 steg per dag.
Men det hjälper ändå inte.
Jag ligger på en stadig 96:e plats av totalt 334.
Proffset har snittet på 34000. Dock har jag fått till mig att vederbörande cyklar från o till jobbet varje dag. Bara 12 mil tur/retur. Amatör om du frågar mig. Fnys.
Jag har iaf gått ned 1 kg. Det är ju alltid något.

Fusk?

Vi har en stegtävling på jobbet. Gå till Düsseldorf innan maj typ. Minst 10.000 steg per dag rekommenderas. Man kan tävla själv eller i lag. Jag är anmäld och dessutom lagledare.
Jag går som aldrig förr. Tycker jag själv. Kände mig nöjd tills jag såg andras resultat. Nu ska man ju inte jämföra sig med andra, jag vet det, men hur jävla lätt är det? På 3 dagar, jag upprepar TRE dgr har jag i snitt gått 8600 steg. Ska tilläggas att resultatet från i söndags endast blev ca 5000 steg då jag glömt att sätta på mig räknarjävlet...
Det tyckte jag var rätt ok.
Döm min förvåning och jahadärgickdenluftenurmigfortsomfan när jag tittade på listan där ALLA är med med sina resp resultat; Emma ligger på en pigg 135:e plats! Dock är det förvisso 250 platser totalt men vaffan hjälper det?
1:a plats, antal steg per dag, I SNITT: 42000!
Hur är detta möjligt? HUR är detta möjligt?
Det finns en omvandlingstabell där man kan reg andra aktiviteter som t ex fotboll, styrketräning, simning etc. Men jag menar så jävla många steg kan det väl inte bli?? Vad GÖR folk efter jobbet?
Jag har ju liksom inte en fisienpåsechans här. Inte ens att komma bland de 10 bästa.
Men som sagt, inte jämföra....kanske fuska?
Näääääääääääääää, som fabror Barbro säger. Föstöööööör.
42000.
Helt sjukt.

Hela

världen är full med snö.
Alldeles vitt utanför mitt fönster.
Så fint.
Så vackert.
Massa snö.
Gudrun fick snöflingor i sina morrhår.
Fnös och frustade gjorde hon.
Pluttigt.

Varför

kan man bara inte vara snäll?
Varför är det så svårt?
Snällsnällsnällsnällsnällsnäll.

Jag vill inte

ha några barn. Det är inte så JÄTTE-onormalt att inte vilja. Det är mkt mer onormalt att vilja slå sina eller andras barn, eller röva bort sina eller andras barn eller inte älska sitt eller sina barn. Om man nu har några.
Men om jag v ä l j e r att inte sätta barn till världen så är det min egen fria vilja. Det ska jag inte behöva förklara för varken dig eller någon annan. Men det är inte många som verkat fatta det. För alla VILL ju såklart ha barn. Det är så vårt feta ego blir tillfredsställt med små kopior av oss själva...
De som nu vill ha barn ifrågasätter inte jag. Det får stå för dem. Så enkelt eller hur. Hur kommer det sig då att andra ifrågasätter mig? Du förstår inte hur underbart det är förrän du har egna, balbalblablablalbalbla kräks. Nähä, då gör jag väl inte det, men döm mig fan inte för det. Jag dömer ju inte. Vad är det som är så svårt att förstå? Vi kan ju tillochmed förstå att 2 av samma kön vill leva tillsammans. Gifta sig. En del vill även ha ett kärleksbarn. Helt ok. Varför orka bry sig? Underförstått; jag är inte som alla andra. Dessutom är jag tjej. Då ÄR man lite udda om man väljer ett liv utan egna ungar. Face it. Live with it. Bajs säger jag.
Du får inte vänta för länge vettu....då kan det vara försent, det är aldrig kul för barnen om mamma o pappa är fossiler när de växer upp. S ä g e r v em ????
OM jag plötsligt en dag skulle få en obeskrivlig lust att "sätta barn till världen" så spelar ju åldern ingen roll. Hur många kärlekstörstande ungar finns det inte runtomivärlden som skriker efter kanske just mig? Om ungen kommit ur min mage eller ngn annans spelar ju ingen roll. Men det spelar roll för de flesta. DÅ KAN MAN INTE FÅ BARN. OSS ÄR DET SYND OM. DE VAR TVUNGNA ATT ADOPTERA. Förutom i Hollywood där de adopterar på löpande band för de inte vill förstöra sin redan sönderplastikopererade kropp...
Jag är så innerligt trött på att behöva försvara mina val. Kan man inte bara sköta sitt och skita i alla andra? Om nu syftet är att klanka ned villsäga. Eller för att de känner sig l i t e bättre efteråt när de går hem till sitt Svenssonliv.
VI HAR DET JU SÅ BRA.
För visst är det så?
Eller så har jag drömt alltihop.

Tänk om

jag skulle säga högt vad jag tänker till folk. Sånt man egentligen inte skulle säga om man enligt mig har vanligt sunt förnuft. Stavas det sundt? Nää.
Typ, vilken ful tröja, eller hur länge sen var det du var i en skoaffär??
Nä, för sånt säger man inte. Det behåller man försigsjälv.
Om jag däremot tycker ngn är fin eller har ngt snyggt på sig brukar jag alltid säga det. Förutsatt att jag känner personen förstås. Inte till ngn främmande på stan. Jo en gång gjorde jag det och fick en fågelholk till svar...
En dag hade jag på mig en fin blus (enl mig) och ett par jeans och höga stölvar till jobbet. Jag brukar ha kjol/kostym/klänning oftast men denna dag kände jag för jeans och blus. Det var februari men solen sken och jag hade ingen lust att trycka in mig i en tjock tröja eller stel kavaj.
Döm min förvåning när kommentaren landade i fikarummet:
-Jasså, du tror det är vår ute??
-Ehh?
-Fryyyyser du inte i den där lilla blusen? (tilläggas ska att den lilla blusen är rätt så fluffig med puffärmar till armvecket)
-Näänjajonäää, stammar jag fram.
-Har du ingen kofta med dig?
-Nää, men det är varmt i mitt rum för jag har ett varmluftselement under skrivbordet och jag är inte så jättefrusen av mig och idag sken solen och jag tänkte..........
-Lilla gumman, du kommer nog bli förkyld.
-Eh, jo kanske sa jag och gick.
Vad är det frågan om?
Vem ger människan rättigheten att döma och ifrågasätta så? Dessutom i grupp, i ett öppet forum?
Efter en stund kommer det in en jätterar tjej på mitt rum och ger mig en fleecejacka att lägga på mina axlar(!) (Hon var en av åhörarna i fikarummet under själva mobbingen.)
Vad svarar man på sånt?
Hur bemöter man sånt?
Imorgon funderar jag på att komma i shorts och linne. Eller kanske kjol och linne. K o r t kjol.
Min andra kollega tyckte jag skulle säga:
-Pingu vill ha tillbaka sin kofta....hahah. Det var roligt.
Eller är jag bara otacksam och dum?
Jag vill bara ha på mig vadjagvill och inte behöva stå till svars för det.
Är det för mycket begärt?

En ny värld

har precis öppnat sig framför mig.
En värld av ljuv musik, bäckar som porlar och fågelkvitter.
En värld utan migrän.
Jag vill ligga med hela världen när denna eufori infinner sig. Eller åtminstone ligga sked.
Min kropp bara måste väga mindre eftersom jag känner mig så liten och lätt, som en älva. Som flickan på Timotejschampot som sitter vid bäcken och speglar sig och sitt långa blonda hår. Så känner jag mig.
1½ dygns smärta har nu lösts upp i tomma intet.
Tack Gud.
Tack vemsomnutogmedsigsmärtanochförsvann.
Kom inte tillbaka.

Fundering

Ibland undrar man, ibland försigsjälv, ibland i grupp tillsammans med andra. Ibland är det mindre lyckat. Att undra så andra hör. Att prata utan att direkt tänka först. Min vän har en fågel, en tjejbirdie. Hon lägger ägg ibland och vill ruva på dem. Då undrar jag; Blir det inte fler pippis ju längre hon ruvar? Alltså, blir det små birdies om hon ruvar längre? Om hon bara ruvar ett litet tag, då blir det bara ägg liksom. Jag förstår alltså inte att det behövs en pippi till för att det ska bli fler. Så dum är jag. Men varför lägger hon ägg av sig själv när det inte finns ngn date?
Men, säger Anna, så är det ju med alla höns t ex. De lägger ju ägg hela tiden som vi äter upp.
Joo, men vad gör då tuppjävlet i hönsgården? När får han lite kul och hur? Eller hur fattar jag väl, men när blir det liksom kycklingar av äggen istället för bara ägg och hur bestäms det? Inga svar jag fått. Märkligt är det.
Kan tilläggas att ett visst intag av alkholhaltig dryck hade med diskussionen att göra.
Dock är jag ännu förundrad.
Kuckelikuu.

Gammal

har jag blivit. Det måste vara så. Jag är så trött att jag knappt orkar sitta uppe och klockan är bara halv nio. Vad säger det om mig. Inget roligt har jag att skriva heller. Inget som piggar upp. Jag är trött på morgonen och på eftermiddagen och på kvällen. Konstant. Jag försöker att inte låtsas om att jag är trött. Att jag är morgonpigg och älskar att gå upp innan soljäveln, mysa på eftermiddagsfikat på jobbet och njuta av kvällen efter middagen. Who am I kidding säger jag.
Idag på jobbet flöt bokstäverna ihop på skärmen som en mocka. Jag blinkade (gnuggade inte mig i ögonen eftersom jag har smink på dem) men den var kvar. Vad betyder det? Glömmer bort min kod till passérkortet och login till datorn. Vid vilken ålder tappar man de hjärncellerna undrar jag. Vid min uppenbarligen.
Jag tycker dessutom det är skönt att bara ta det lugnt en helg. Det bara måste vara åldern.
Imorgon ska jag dricka vin efter jobbet med min vän Anna. Hur ska det gå? Kommer kvällen sluta med mig liggandes på hennes soffa med vinpavan halvfull och en salivpöl på kudden? Fult säger jag, ingalunda säger Barbro.
Nu är uret tjugo i nio. H ö g tid för invaggning.
Fossilen har landat.

Svett

är ju inget som är socialt accepterat i vårt samhälle. Inte svett som syns iallafall. Absolut inte under armarna eller på överläppen eller gud förbjude r ö v s v e t t . Spelar ingen roll hur fräsch en tjej är eller hur sjysta lökar hon har om hon skulle avslöja grammofonskivor under armarna. På gymet är det kanske lite ok att svetts. Fast då måste det vara på rätt ställen. I ansiktet och på magen och på ryggen och på halsen är ok. Helst inte under armarna eller stjärten, varför är det så förbjudet? Lite äckligt liksom verkar det vara som de flesta tycker. Det är ju för bövelen samma svett vrålar jag!
Nej, svarar somliga, magsvett är en sak, armsvett en annan. Fast det säger de inte högt förstås. Det ser man på dem. På minen, blicken. Den lite förnöjda, överhöjda minen. Den som inte g å r att dölja när man är skadeglad.
Då vill jag hacka hål. Stora feta avgrundshål. Men det gör jag inte. Men jag vill.
Fina tjejer fiser inte och svettas inte. Så är det ju.
Jag svettas kopiöst. Säkert på fel ställen också. Kanske är jag inte särskilt fin. Kanske skiter jag fullständigt i det.
När jag har bastat som jag egentligen skulle skriva om, tror jag att jag svettats ut en insjö. En liten göl i allafall. I bastun är det också ok att svettas. Vilken tur, kanske är jag fin nog för det.

Roligt

Gustav & Gustavs mamma leker kurragömma.

-Nää säger Gustavs mamma, nu är det sista gången, sen måste Gustav gå och lägga sig!
-Lägga sig, muttrar Gustav, jag la mig ju för kattsingen igår. Nää, säger han och kryper in i trolleriskåpet.
Och när Gustav kommer ut ur skåpet är det inte Gustav längre, utan en gammal häxa. 60-30 minst.

Sen försöker häxan göra Gustavs pappa fri från mässlingen från förra veckan.
-Hokos Pokos Filiokus! skriker häxan
-Milde tid, mamma hjälp piper pappa. Han är mycket svag.

Sen kör häxan Gustavs trampbil som hon inte gjort annat på 60-30 år minst...
-Nu trollar du min Gustav tillbaka och går och lägger dig häxtrasa, gastar mamma.
-Nä säger häxan, nu går jag hem till mig mitt i mörka natten. Hon är känner sig trött och liksom svart inuti...

Löste

sudoko på fikat idag. Satt förmigsjälv med en mandarin och lite kaffe. Det var ett i Folkbladet tror jag. Svårhetsgraden framkom inte. Sen kom det lite folk och satte sig. Pratade i mun på varandra som vanligt. Jag löste vidare.
- Säg till om du behöver hjälp.
-Va?
-Är det den lätta du löser eller?
-Vet inte, det framkommer inte.
-Haha.
Morrar för mig själv inuti. Tänkte, det är säkert bara ett skämt, skulle vara rolig...
Löser vidare.
- Lite 1:or du har väl?
-Va?
-Har du kört fast på 1:orna?
-NÄÄÄÄÄÄÄÄ, sköt ditt för &%#&%& och låt mig va.
Fast det sa jag inte. Inte det i mitten.
-Läs du din spännande lektyr istället. DI...
Löste klart och gick från bordet.
Mitt rum:
-Du löste inte färdigt det va?
-Jo, tänk för att jag gjorde det. Och sen löste jag svältkatastrofen i Afrika oxå.
PILUTTA DIG!!!
Imorgon ska jag ta med mig pricktillprickboken och lägga på hans skrivbord.
Den l ä t t a versionen...

Tittade

på History Channel igår, de pratade om att resa tillbaka i tiden.
I så kallade maskhål som finns i rymden. Eller i jymden som Kapten Klänning skulle sagt.
Det blir ju en paradox om jag skulle resa tillbaka och döda ngn, t ex min farfar i n n a n pappa föddes. Jag finns ju liksom nu ju. Jag kan ju inte försvinna i tomma intet liksom. Men OM man kan resa tillbaka, borde man kunna resa framåt. Undrar vad de hålen kallas...
Sen finns det även vita hål. Inte bara svarta. De vita kastar ut saker. Undrar vad?
Kanske strumpan som alltid försvinner i tvättmaskinen eller mina tändare som jag aldrig lyckas behålla.
I jymden är det ingen som höj att du gjåtej, kom ihåg det...

Längtar

till värmen och solen och när jag hade det så här underbart.
Hatar att frysa och att nästippen är kall.
Snälla sol, lys lite på mig imorgon...

Tittar

på trä till vårt altandäck vi ska bygga till vår och sommaren. Det är fint tror jag. Vad vet jag om trä? Det är hårt, sväller ibland, måste oljas och är bra att gå på. Det får inte vara grönaktigt iaf så mkt vet jag. Och inga kvisslor som man får stickor i foten när man ska ligga och pressa i solen. Först hade vi tänkt att ha sten, men det är ju så trist. Och vad kommer ut mellan stenarna fast man inte vill? Ogräs och myror. Små svarta äckliga myror så jag får springa runt med Myrr som besatt. Inte snällt mot naturen är det heller. Men goodie för myrdöd. I våras lyfte jag på en stor kruka på uteplatsen. Där under låg det en hel hög med små vita riskorn. En del rörde på sig, hade små vingar på sidorna. Jag dog av skräck. Så blir det nog inte med träaltan. Kanske.
Sen ska vi ha en stor fet grill. Och bjuda hem alla nära och kära att äta gott på vår altan.
Känns dock lite avlägset nu i januari.
Men man kan väl få drömma?

Fint

Livet är ständigt på väg i förändring
man behöver inte alltid vara stark
man får finnas ändå

Vad du än gör och vad du än tänker på
var du än finns, berätta hur du mår
det finns alltid någon tro det eller ej
som bara vill lyssna, bara vill finnas för dig

Andas genom mig
andas här med mig
låt solen hitta dig

En till...

-fy så kallt det är!
-jaa, idag tog jag pälskappan, jag har en sån.
-jaha, vad skönt att kura i.
-jaa, men man kan ju inte ha den överallt.
-??
-inte när man cyklar förstår du kanske, och inte på bussen, men när man åker bil, då kan man ha den.
-ehh

Vad är det frågan om här?
Vad är det jag har missat?

En kommentar

man kan vara utan är:
-Jaa, Emma, vad var du? En skridskoprinsessa eller hängde du i rökrutan?
Då vill man egentligen svara;
-Jaa, XXX, var du killen som alltid bjöd upp på klassfesterna men aldrig fick dansa eller är du bara dum i h e l a huvudet?
Men väluppfostrad som man är svarade jag att i mellanstadiet rökte jag förvisso inte, men ngn skridskoprinsessa var jag inte heller pga isen är HAL och HÅRD och KALL och jag gillar inte att ramla omkull på sådant underlag. Naturligtvis med ett leeende på mina läppar. Arrrhhh. Alla gillar inte obligatorisk idrott även om det är nyttigt och bra och fanvetvad. Jag vill väl välja själv. Iaf få vara inomhus när pipen håller på att ramla av i kylan och tårna är inte bara blå utan nästan vita pga lärarjävlet knytit skridskorna för hårt. Men visst, jag var en liten älva på isen. Visst.

...

alldeles tom inuti nu.
Trassel i hela magen.

I morgon

börjar jobbet igen. Efter 11 dagars ledigt. Hur kul känns det egentligen?
Dock ska jag arbeta hemifrån så jag slipper gå ut i denna helveteskyla. Jag slipper en massa annat oxå förvisso.
Människor t ex.
-Heej, hur ää däää?? Kul o see räää, har ru haft det bra ööver juuuooolen? Schöööönt med ledigt eller huuuor?? Synn barra att dagarna går så fort. Bra att dooou ä här nuuuo, haru tid?
Suck.
Så är det, så kommer det att bli. Det vet jag för så är det sagt och det sades för säkerhet. Och det är ingenting jag bara tror, jag bara vet...
Svårt att skriva på östgötska som för öfvrigt är den fulaste dialekten i Svedala i dag. Uschaaaleeee så trääääli ru ää.
Syrran skriver det mkt bättre, där h ö r jag den liksom.
Skriver även på snedden idag. Kändes bra och moget dagen som denna. Alltid retar det någon.
Tittade ut genom fönstret förut och såg till min fasa fotsteg i snön fram till altanen. En hundradelsavensekund blev jag alldeles kall till jag kom på att det var mina. Bra Emma. Känns jävligt moget. Hur gammal sa du att du var?
Nu är det -14,8 ute.
Svettigt.

Dasslektyr

En del barnböcker etsar sig fast i minnet. Då menar jag inte att man kommer ihåg en titel eller vad typ den handlade om. Utan jag menar att man kommer ihåg ordagrant e x a k t vad den handlade om och dessutom vill citera högt när tillfälle ges. Så gör jag med boken om Bella & Gustav. Det är den bästa alla kategorier barnbok jag läst.
Kanske Kalle Vrånglebäck och Muminböckerna oxå, men jag tror ändå Bella & Gustav slår dem.
"sen syr Bella en rosett som hon ska ha på sin hatt när hon går på Gustavs kalas. Rosetter är inte lätta att sy, svåra är var de är tänker Bella. Sen upptäcker Bella att hon har sytt fast rosetten på magen. Äh, rosetter passar lika bra på magen säger Bella. Sen är det bara att vänta att den där lilla veckan ska gå...hon väntar och väntar...Näää säger Bella när hon har väntat i arton timmar, nu har jag bestämt att den där lilla veckan har gått."
Haha, sånna saker tycker jag är kul. Eller när Bella inte har ngn att leka med:
"en dag hittar Bella ett lagom läskigt spöke under sin byrå. Spöket har glömt bort alla hemska bu och kan inte skämma en myra ens. Titta Herbert, (sin lillebror) säger Bella, har du sett mitt läskiga lilla spöke? Men det har inte Herbert, han dödar spöket med ett tandlöst men snabbt hugg, så var det med det."
Hahah, hur bra får man skriva för barn egentligen? Om du frågar mig är detta även en bok för oss torra vuxna.
Speciellt budskapet i sagan om svartsjuka. Hur många ggr har man inte velat rita ett lejon som äter upp den man inte tycker om och så känns det lite lättare efteråt?
Eftersom det inte är så särskilt kul att gå på muggen, har jag därför denna bok som dasslektyr.
Inte så svårt att förstå eller hur?

Jag döör!

Tack underbara syster Terre som ger mig ett asflabb när jag minst anar det.
Denna måste förevigas även på min blogg.
Guppar av garv än...

Nytt År!

Kan inte låta bli att skriva:
Vem vet vad 2009 kommer att bära med sig i sitt sköte?
Urs, det ä r verkligen ett fult uttryck.
Första dagen på nya året har gått till sin ända. Inte många knop har jag gjort, mest konstaterat att huvudet väger tungt på kudden.
Men roligt igår det hade vi och somnar man inte förrän 5 på morgonen så får man väl skylla sig själv.
Imorgon är iaf första dagen i resten av mitt liv...