Grannar...

Vi har grannar.
Märkliga grannar.
De bryr sig.
Inte så mycket vad vi gör eller säger.
Inte heller hur vi mår.
Nä.
De bryr sig om vår katt.
Just det, katten.
De har hund.
En liten prickig sak.
Jag är ingen hundmänniska, men jag bryr mig inte om de som valt att ha hund heller.
Men våra grannar som uppenbarligen inte är kattmänniskor, bryr sig något alldeles förfärligt över vår katt.
Det stör mig.
Mest stör det mig att det stör mig.
"Det ligger små tussar av katthår i vår trädgård" eller
"Vår hund är rädd för katter" eller
"Är den argsint?" eller något annat dumt.
Sånt får jag höra när jag är ute och räfsar löv eller slänger soporna.
Inte hur vi trivs i vårt nya hus, eller hur vi mår.
NÄHÄ!!
Kan tänka mig att vår katt är det stora samtalsämnet på gatan när vi inte är med. Såklart.
Vi är nämligen de enda på gatan som har katt. ABER.
Men det skiter jag i. Tror jag.
Miau.