Vyssen

Bland det käraste jag har är min kära lilla katt.
En norsk skogskatt på 7 kg.
En jävvla massa hår och en stor yvig svans.
Vi pratar med varandra han och jag. Varje dag. På morgonen när jag vaknar, sträcker jag ut min fot utanför täcket och petar på honom lite försiktigt där han ligger i sin korg. Miuuuu, kommer det långt inifrån magen. Två stora ögon tittar sömnigt på mig och sen reser han sig upp och vill ligga sked med mig. Det är kärlek. Vaffan, lite ludd har ingen dött av. Jag köper typ 2 rollrar i veckan.
Sen vi flyttat till hus, har Vyssen insett att det har vissa fördelar. Som te x att mölja ute i det fria. Han raffsar o kraffsar o bär sig åt som en surikat i rabatterna. Lycklig är han. Jag har inte mockat inne sedan i våras. Jag är oxå lycklig.
Det som har slagit mig nu är vad som kommer att hända när Vyssen upptäcker den annalkande tjälen...
Glad i hågen sätter han sig för att lägga kabel, men så när han ska täcka över den lilla högen, går det inte!
Man får ju en del visioner. Stackars Vyssen. Där får han stå med skammen.
Han lämnar andra spår efter sig inomhus. Förutom allt ludd.
Idag när jag dammsugat och svabbat golven efter jobbet, satte jag mig i fåtöljen framför brasan med en kopp kaffe. Strax innan hade släppt ut honom på altanen.
Då börjas det kraffsas på dörren och jag får släppa in honom igen, efter ca 35 sekunder.
Det ska tilläggas att Vyssen går inte in eller ut genom dörren. Han travar när man släpper in honom och galopperar när han ska ut. Som accompangeras av hans lilla bjällra. Ding-ling-ping-ring.
Sätter mig igen och ser då tydliga små tassavtryck hela vägen från altandörren ut i hallen, in i köket och stannar vid hans matskålar.
Sen hör jag ett jäkla plingande. Då tvättar han sig bakom öronen och får en såndär spasm i hela kroppen efteråt. Vilket innebär att ungefär 2 kg blad, jord och annat krafs landar på golvet.
Första reaktionen är att göra en Homer. Your little!!
Men sen går det över och man vill bara klappa och kela och lyssna till purrpurrpurr.
Det är kärlek.